Majken Ragnvald

men du axlade rollen exponentiellt. Ingen kommer någon att att älska mig så mycket som du, och jag kommer aldrig att älska någon så mycket sig jag alltid kommer att älska dig. Det är viktigt att komma ihåg att farmor var en simpel kvinna; "Jag har haft ett bra liv. Det börjar bli tråkigt. Jag har fått barn och barnbarn. Världen blir mörkare och mörkare. Jag vill bara att du och Mikaela ska ha det bra. Och jag är så trött, jag vill bara somna:" Det fick du, som om det fanns tillstymmelse till rättvisa på klotet. Jag ska göra vad jag kan för att må bra så gott det går, jag vet Mika absolut gjort det bättre och längre än jag dessutom. Hade hon inte behövt flytta till något kartongboende hade vi fått henne några år till. Men jag försöker trösta mig med att hon ville gå i sömnen, och det fick hon. Som fullblodig ateist ser jag för första gången på riktigt fundera i ett nytt och istället agnostiskt perspektiv; jag tror inte på NÅGOT efter döden MEN om det nu finns något, om Majken ser mig, då ska jag må så bra jag kan. För det var bara det hon ville. Och det var bara det hon var förmögen att göra. Jag fick låna ett helgon från min födsel och 30 år framåt. Vissa får aldrig se ett. Jag försöker tänka på det istället, och när tårarna kommer smäller jag mig på käften; tårar gör inget i det här läget. Trevligt att se att hon hade lite folk runt sig så sent inpå också. Men hon var inte så ensam, så förvirrad, så sjuk; inte någon av de patologiska lögner min sida av familjen står för. Tur att jag tog reda på fakta och snackade med henne i timmar redan sådär 2 år innan vårdhemsterrorn började. "Förvirrad" 6 timmar, hon glömde ett namn. Förd bakom ljuset eftersom ingen någonsin ska bli såg behandlad av någon, absolut inte en avkomma, visste hon nära nog på INGENTING om saker som i högsta grad rört och fortfarande berörde henne sedan J&E började träffas. Må jag aldrig få se dem igen. Och om jag gör det, ge mig styrkan att inte kallblodigt mörda dem för att ha plågat den renaste varelsen på vår sida joden till döds. Förhoppningsvis bara med ord, men vem vet. Det är inte jag som lät min gravt psyksjuka fru sätta agendan för mig egen mor. Jag vet bara att det är slut med det, och den enda anledningen till att det inte skridit i verket tidigare var att det absolut sista Majken skulle behöva minnass var familjegräl osv. -> Ingen lär se detta <- Men om någon som känner J&E, en eller båda, så kan ni vänligen utelämna detta. Utelämna min existens. Förutom att det retar gallfeber på deras enorma kontrollbehov måste de jobba hårdare med att hålla fasaden uppe så att det inte syns, vilket gör det ännu roligare. Eller fine, läck whatever, men det lär inte bli bättre, bara tråkigare. Jag önskar att jag kunde försäkra mig mot att riskera att möta dem igen. Riskerar att vara ärlig, som vi aldrig varit i familjen. Säga sanningen, som E inte gjort sedan runt 13-års ålder. Skrika, förbanna, håna, bannlysa, skuldbelägga, spotta bildligt och praktiskt, på det vidriga kreatur,som sket i att vara barn, började fila på en låtsasidentitet i grundskolan och sen började spotta barn som hon inte pallade längre än till 4. Förutom den hon var tvungen att dras med, så den jäveln kommer det aldrig att bli rätt på. Jag är ett socialt experiment i vad som händer om föräldrar psykiskt är den absoluta motpunkten till det som vore rätt/bra. Själv kan hon inte erkänna att hon är den näst grövst bipolära person jag träffat i hela mitt liv, det skulle säkert vara jättejobbigt att få det bekräftat och det är alltid alltid alltid bara synd om E och ingen annan någonsin för något. Den sagan tar slut utifall skiten träffar fläkten. Låt oss hoppas att den inte gör det. Tack alla ni andra. Jag älskar dig Majken, för alltid och vidare, och jag är glad att jag klarade att hålla käften 2-4 år innan du gick bort så att du kan slippa de kommande rasmassorna.