Små, men få, saker blir viktiga när livet tar slut. Minnen. Beröring. Din hand i min, plötsligt gammal, rynkig och kraftlös. Så. Inte. Du.
Alla bilder, tagna i en blinkning, tusentals härligt naiva stunder när tiden var oändlig, en icke-faktor. Ett förevigtutanslut. Odödliga, grundade i varandra. Jag sprungen ur dig, plötsligt också på utmätt tid.
Omedvetna om alltings ändlighet har vi bråkat, tigit, tassat på tå. Sneddat hörn och sopat under mattan. Skjutit på framtiden. Slösat bort tid som inte fanns. Tiden är högst o-samarbetsvillig.
Något fattas mig. Du, fattas mig.