Rosi Eriksson

Tack för alla åren jag fick hjälp dig vila i frid

Min färgstarka mamma Rosa Maria Rosi Eriksson har nu fått vila efter 14 år i rullstol. Många av er känner inte till den första delen av hennes liv och därför har jag skrivit en sammanfattning som jag hoppas att ni uppskattar. Jag ber om uthållighet för den blev 5 sidor lång. Musiken Air av Bach var lite av mina föräldrars signum. Den spelades flitigt hemma. Min far var en duktig sångare och sjöng gärna Rosa på bal av Evert Taube för min mor. Här sjungs den av Sven-Bertil Taube. Jag är stolt över min mors liv. Hon föddes 1941 i byn Böhringen nära staden Singen i södra Tyskland och området vid Bodensjön. Efter kriget byggde barnens far, Josef Gnirss, ett fint hus i Singen som de flyttade till. Rosemarie, som hon kallades då, var äldst och fick tidigt ta hand om sina 4 syskon. Det föll inte så många bomber i hennes område, men kriget märktes på många sätt. Barnens mor, Ida Gnirss, arbetade i trädgårdsodlingar och på lantbruk samt hade en egen trädgård full av grönsaker, frukt, höns och kaniner. Man hade mat, men det var ändå fattigt och Rosemarie var väldigt smal. Hon skickades för en tid till ett läger för barn som behövde äta och öka i vikt efter kriget. Rosi växte upp och blev tonåring på 1950-talet. Hon började arbeta i aluminiumfabriken i Singen där hon delade ut posten till de olika avdelningarna. Hon gick ut och dansade, vandrade i naturen och cyklade långa runder i omgivningarna med sina vänner. Efter några år växte hennes rastlösa energi och hon ville vidare. Vänner runt henne åkte utomlands för att arbeta som hembiträden och med barnpassning. Min mor ville inte åka till England eller Frankrike, för hon hade hört att det var fattigt, vattnet hämtades från en brunn och spisen eldades med ved. Sverige lockade med moderna kök och rinnande vatten. Rosi hittade en annons i en tysk tidning där en svensk familj sökte ett hembiträde. Snart hade Rosi packat sina tillhörigheter i en handgjord stor korg och lät skicka den till Sverige. På sin 20-års dag reste hon och väninnan Renate till Sverige och Stockholm. De bestämde sig för att spara lite pengar och lifta istället för att ta tåget. Det blev ett äventyr där de reste med en privat bilförare en sträcka och lyckades bli osams med bilisten. Han blev så sur att han släppte av dem vid en stor rondell omgiven av motorvägar. Solen sken, det var varmt och flickorna satte sig mitt i rondellen och åt sin medhavda matsäck. Där satt de ända tills polisen kom och hämtade dem. De blev körda till en tågstation, men bestämde sig för att fortsätta lifta ändå. Nästa etapp följde de med en lastbil, där chaffören var väldigt snäll och lät dem sova gömda i hytten över natten. Så småningom kom de till Stockholm och fick prova livet som hembiträden. Min mor stod ut i några få veckor. Det fisförnäma paret behandlade henne väldigt nedlåtande och till slut sa hon upp sig och flyttade in hos en väninna medan hon letade nytt jobb. Rosis far hade varnat henne innan hon åkte och sagt att hon nog snart skulle vara hemma igen eftersom hon skulle bli illa behandlad som hembiträde. Därför var det uteslutet att åka hem igen och höra honom säga Vad var det jag sa! Denna gången hade hon tur och hamnade hos en familj som talade tyska i hemmet, men som även talade svenska i sina arbeten. Här kunde hon utvecklas och hon hittade till slut sitt yrke som var dekoratör. Rosi studerade teorin på distans och åkte sedan tillbaka till Singen för att göra praktik som dekoratör. På 1960-talet var dekoratörsyrket väldigt mångsidigt. Dekoratören kunde texta skyltar, förgylla, tillverka sitt eget dekorationsmaterial och hade kunskaper inom marknadsföring av varor i en butikslokal och ett skyltfönster. Utvecklingsmöjligheterna för min kreativa och rastlösa mor var perfekta. Rosi åkte tillbaka till Stockholm och jobbade på Åhléns stora varuhus där. Under en kortare tid passade hon 2 barn hos en familj i kris. Barnens föräldrar hyrde ett hus i Viken där Rosi och de 2 barnen bodde över sommaren. Tanken var att de skulle läka äktenskapet i det där huset, men det blev tvärt om. Rosi var ensam med barnen utom när någon av föräldrarna kom dit och pratade av sig om hur uselt äktenskapet var. I huset väldigt nära bodde en nyinflyttad familj som renoverade och byggde om sitt hus. De hade en son som gärna lekte med ett av barnen som min mor passade. Det fanns en snygg lång man hos grannen. Han hette Bertil och var bror i familjen. Bertil och Rosi kastade blickar på varandra, men det var svårt eftersom de inte kunde varandras språk så bra. En dag såg Bertil hur Rosi gick ut på en promenad. Hon såg ledsen ut. Han smet snabbt iväg till kiosken och köpte cigaretter och när hon kom förbi frågade han lite nonchalant om hon ville ha en och det ville hon. Sen följde en midsommarfest på Vikens hamnkrog och på hösten åkte de båda tillbaka till Stockholm och sina arbeten där. Det kom en liten kris när båda stod och väntade på varandra på Centralen, men på olika våningsplan. Dagens mobiltelefoner hade varit bra i det läget. Där var det nära att de hade missat varandra och gett upp, men så var det en av dem som råkade hittade den andra och efter det var de ett par resten av livet. Redan 1965 var det svårt att hitta bostad i Stockholm, så de flyttade ner till Helsingborg där Bertils äldre bror redan bodde. De hittade en fin lägenhet på Norra Strandgatan, men husägaren ville inte ha något syndigt leverne i sitt hus, så därför gifte de sig 1966. Rosi blev gravid och de båda köpte ett litet hus på Tågaborg som blev mitt första hem när jag kom till världen 1968. Tre år senare blev hon gravid igen. Graviditen gick över tiden och hon förstod att något inte stämde. Min syster föddes och hade en allvarlig kromosomförändring som gjorde att hennes inre organ inte fungerade som de skulle. Hon kunde inte svälja och Rosi vågade inte sondmata henne själv. Min lilla syster levde sitt väldigt korta liv på barnsjukhuset. Rosi blev deprimerad och vägde bara 40 kilo till sina 183 cm längd. Så småningom lindrades sorgen över förlusten men tragedin påverkade familjen mycket. Mina föräldrar delade ut tidningar på morgnarna och medan Bertil gick till sitt arbete började Rosi jobba som dekoratör i olika butiker i Helsingborg. Hon startade en egen liten firma och arbetade bland annat hos Killbergs bokhandel och olika mindre klädaffärer. 1975 började hon ta uppdrag hos Åke Särnborg som byggde upp kedjan Pamir Päls. Där såldes päls, skinn och exklusivare kläder. Han hade två butiker i Helsingborg och ytterligare fem butiker från Malmö till Jönköping. Hon blev expert på just päls och skinn. Jag minns många gånger när hon även skyltade hos konkurrenterna. Vi satte snabbt upp tjockt brunt papper framför skyltfönstret och smög omkring när vi lämnade butiken, så att Åke inte skulle få reda på att det var Rosi som dekorerade där. På 1980-talet var det mycket populärt och billigt att gå på kurs, så det gjorde nästan hela Sveriges befolkning. Rosi hade ägnat sig åt sömnad sedan hon var barn då hemsömmerskan visade henne hur man gjorde. Hon var lång och då var det bra att kunna sy egna kläder med tillräckligt långa ärmar och byxben. Min 2 meter långe far fick uppleva lyxen att vara snyggt klädd, när Rosi lärde sig göra mönster och sy herrkläder åt honom. Hon sydde både barnkläder till mig och Bertils kostymer, ytterplagg och kalsonger. På 1980-talet hade hon lärt sig så mycket att hon kunde ta med sig en bunt kläder och med hjälp av dem fick hon jobbet som sömnadslärare i en sömnadskurs på Vuxensskolan. Rosi var en mycket bra lärare och hade snart kurser veckans alla dagar. Hon undervisade även i snabbtextning, kalligrafi och reklam och marknadsföring. Hon textade skyltar och prislappar i butikerna och skrev massor av namn med vacker kalligrafisk skrift i gratulationsböcker för speditionsföretaget NTS, när deras anställda chefer fyllde jämnt eller skulle avtackas. Under mer än 10 års tid arbetade Rosi enormt mycket. Hon fortsatte dela ut tidningar varje morgon ända tills hon fyllde 67 år. Bertil hjälpte henne tills hans hälsa inte tillät det mer. Hon gick upp kl 04.00, delade ut tidningar, gick hem och åt frukost för andra gången, läste tidning och sov sedan en dryg timme. Sen gick hon upp och åt en tredje frukost och förberedde dagens dekorationsuppdrag. Hon körde iväg till en butik, ibland några timmars körning bort. Sen kom hon tillbaka på kvällen, kastade i sig lite av den goda maten som Bertil hade lagt ner mycket tid på att tillaga, greppade väskorna med mönstertidningar och körde iväg till en kurs som hon skulle leda. Vid 22 tiden kom hon hem igen och åt lite till av Bertils goda mat. Hon förberedde nästa dags dekorationsuppdrag och kurser, pratade lite, rökte cigaretter och drack ett glas rödvin. Sen sov hon sina 4 timmar innan det var dags att gå upp och dela ut tidningar. Jag förstår inte hur hon klarade det. Varje år reste vi minst en gång om året till Tyskland och hälsade på våra släktingar. Ofta hade vi besök i Sverige, av tyska vänner och släktingar. Vi besökte sevärdheter i Västtyskland varje gång och jag har många fina minnen från denna tid. År 1991 fyllde Rosi 50 år. Hon hade tidigare sagt att vid 50 år skulle hon sluta som dekoratör. Det var slitigt för kroppen att krypa omkring ibland alla nylontrådar som höll ut plaggen i ett trångt fönster med väldigt varma spotlights ovanifrån och en kall fönsterruta i ryggen. Åke Särnborg sålde sitt företag. Päls var inte längre så efterfrågat som förr. Tyvärr hamnade företaget snart i förbrytares ägo. Jag har absurda minnen av hur jag öppnade kylskåpet i butiken på Storgatan för att ta något att dricka. Där inne låg buntar med tusenlappar som någon kom och hämtade i slutet på veckan för att ta med dem till en bank i ett annat land. Min mor brukade fakturera Åke Särnborg en gång om året för hela årets arbete. Hon var en ärlig människa och vägrade ta pengarna i kylskåpet. Det slutade med att vi hämtade kläder för en del av summan. Jag hade en moderiktig skinnjacka och till och med min far hade en egen skinnjacka. När Pamir Päls gick i konkurs sattsade min mor på sömnaden och tog sömnadsuppdrag. Med tiden sydde hon balklänningar, brudklänningar, ändrade, lagade och ibland klädde hon om soffor, sydde inredning till båtar och massor av andra udda uppdrag som innebar en utmaning för henne. Det statliga stödet till kurser togs bort och Rosi höll färre kurser. När hon tillfrågades om hon kunde undervisa skolbarn i sömnad tog hon chansen. Helt utan erfarenhet fick hon hantera en läroplan, men hon var intelligent och hade lätt att lära, så det var inget problem. Hon älskade att undervisa barnen och var mycket omtyckt. Det innebar mycket arbete och hon fick inte den stöttning hon hade behövt av de övriga lärarna. Bertil hade en hel del hälsoproblem, fick sluta sitt arbete i förtid och satt hemma en hel del. Rosi höll honom sällskap och tog många sömnadsuppdrag i hemmet. I januari år 2000 fick Bertil en influensa som blev ödesdiger. Han kom in på lasarettet och hamnade oturligt nog i koma med väldigt mycket vatten i lungorna. Det visade sig vara en oupptäckt njurkollaps. Efter 3 veckor i respirator beslutade vi stänga av. Bertil blev 62 år och Rosi blev änka vid 59 års ålder. Jobbet som lärarvikarie räddade henne ur kaoset, men hon slutade som lärare efter vårterminen. Rosi beslutade att behålla huset och fortsätta med sömnad och tidningsutbärning som innan. Hon gjorde trevande försök att gå ut och dansa, hitta nya vänner och sammanhang, men ingenting var som när hon var ung och hon kände inte sig bekväm i detta. Rosi slutade att söka efter en ny partner. Bertil var hennes stora kärlek. Hennes sociala liv bestod av mig, släktingarna och de personer som hon lärt känna tidigare i sitt liv samt hennes kunder som hon gärna fick en djupare relation till, men hon träffade dem endast när de kom som kunder. Rosi renoverade huset på utsidan och formade en plan. Hon ville först renovera hela huset. Sedan skulle hon sy som bara den och sen skulle hon resa. Det var en plan som hade passat någon i 30 års åldern, men Rosi var över 60 år när hon lät lägga om taket och hennes kontrollbehov gjorde stressnivån väldigt hög. Den 18 december 2008 hittade jag henne i sängkammaren i ett mörkt hus. Rosi hade fått en stroke under natten, vaknat och försökt gå på toaletten då hennes vänstra sida slutade fungera och urinblåsan tömdes. Hon svimmade troligen när hon föll ur sängen och hon låg där i ca 20 timmar innnan jag hittade henne. Nu följde en lång rehabilitering. Min mor hade stora skador efter en propp och en efterföljande blödning. Med stor vilja och motivation samt en del tur återfick hon många av kroppens funktioner med undantag för en lam vänsterarm och ett ovilligt vänsterben. Hon var tvungen att sitta i rullstol resten av sitt liv. Huset var inte en lämplig bostad för en person i rullstol och jag tvingades få henne att inse att hon måste sälja huset och hitta en bättre anpassad bostad. Jag insåg att min mor hade haft en depression under lång tid. Hennes kontor var fullt av pappershögar som dokumenterade hela deras liv tillsammans. Det var länge sedan hon slutat sätta in papper i pärmarna. Huset var fullt av gamla föremål som inte längre behövdes, men Rosi kunde inte göra sig av med dem. De hade blivit en del av henne själv. Nu var allt förändrat och jag fick själv avgöra hur jag skulle göra med alla saker, för nu skulle huset säljas. Det tog ett år där jag enbart jobbade heltid med att tömma huset, hantera alla inledande vårdkontakter, stötta min chockade mamma och hitta en ny bostad till henne. Jag hade stor hjälp av vänner och släktingar. Mot hösten 2009 kunde min mor flytta in i lägenheten på Ättekulla. Härifrån tror jag att de flesta av er känner till historien. Rosi hade kvar sin starka personlighet och sin vilja. Hon gav inte upp i första taget. Många fick möta henne och hon gjorde starkt intryck på de flesta med sin humor, uthållighet och inre styrka. Rosi var aktiv i Strokeföreningen. Hon älskade att träna och var som lyckligast när hon hade bassängträning. Jag minns hur hon stolt berättade hur många kilometer hon hade cyklat på träningen hos Rååpunkten, men också hur hon fått de andra i gruppen att skratta. Rosi hade ett klart öga för livets absurditeter och vi var många som skrattade åt hennes fyndiga humor. När bostaden skulle ha stambyte fick min mor flytta tillfälligt till en evakueringslägenhet. Där gjorde hon en förflyttning helt själv och hade otur. Hon föll och bröt lårbenshalsen. En operation med efterföljande rehabilitering följde. Efter några månader på korttidsboende kom hon tillbaka till sin egen lägenhet och insåg att hon inte längre kunde göra förflyttningar på egen hand då vasken och toaletten hade bytt plats i badrummet. Nu följde en lång kamp med målet att själv kunna förflytta sig till och från toastolen. På grund av personalförändringar fick hon inte den hjälp hon hade behövt. Det saknades en person med en helhetsbild av vad som behövde göras eftersom det var hög personalomsättning. Rosi fick problem med avföringen då hon inte längre kunde gå på toaletten när hon behövde det. Hennes liv kretsade mer och mer kring ämnet toalett och badrum. I december 2022 fick hon Covid med efterföljande lunginflammation som inte hanterades på ett bra sätt av hemtjänstpersonalen på Attendo. Rosi slutade att äta och blev mycket svag och trött. Jag är mycket glad att vi båda lyckades besöka Trettondagskonserten på Helsingborgs Konserthus. Det är ett fint minne. I Trettondagskonserten spelades några arior ur operan Hoffmanns Äventyr. Mina föräldrar och jag såg en gång operan i Bregenzer Festspiel, en berömd friluftsteater med fantastisk utsikt över Bodensjön. Därför kommer vi höra Barcarole ur denna opera sist i ceremonin sjunget av Anna Netrebko och Elina Garanca. Den 11/1 kom Rosi in på lasarettet men var så svag att hennes liv inte gick att rädda och hon somnade in, fridfullt men något oväntat, kl 13.00 torsdagen den 12/1. Jag vill rikta ett stort TACK till alla som har hjälpt till under min mors och min kamp för att hon skulle få ett drägligt liv trotts sina handikapp. Släktingar och vänner från när och fjärran, trogen och kompetent personal och duktiga hjälpare i stort och smått. Jag tackar er av hela mitt hjärta för att ni gjorde hennes liv så bra det gick.

Hej Rosi. Din färdtjänst chaffis här. Du var alltid en frisk fläkt när jag hämtade dig, vid alla tillfällen. Älskade ditt sätt att vara! Önskar verkligen att jag fått lära känna dig mer. Men vi bestämmer inte över våra öden. Din tid var helt enkelt kommen. Även om omständigheterna kunde varit bättre! Jag hoppas du får möta din man nu, det var länge sedan ni träffades och har mycket att ta igen. Må du vila i frid. Mycket kärlek från mig...

Du var oftast glad och nyfiken! Lyssnade intresserat och hade alltid ett skratt nära till hands. Kommer att sakna din humor och din positiva syn på saker och ting...